När Elis kom till världen!
2009-07-20 @ 21:49:45 |
inlägget har 42 kommentarer |
Publicerat i Förlossningsberättelse
Följ mig via Bloglovin |
Till startsidan igen!


Nu kommer det ni alla väntat på, min förlossningsberättelse! Dock är det inte så mycket klockslag med, jag hade hemskt dålig tidsuppfattning under förlossningen. Men here we go..hoppas att ni gillar läsningen! :)

Jag var otroliga 15 dagar över det beräknade datumet, utan bebis och utan den minsta känning. Jag var inställd på att det inte skulle bli någon bebis, alla hade ju fått, utom vi. Jag hade fått tid för en överburenhetskontroll på sjukhuset, och vi skulle vara där klockan åtta på morgonen och vi var trötta när vi kom upp till ultraljudsmottagningen. Och det blev knappast bättre av att vi fick sitta och vänta länge på vår tur också, det var tydligen mycket att göra denna dag och vi var inte deras första prio precis. Det satt två tjejer till i väntrummet som var där på grund av överburenhet. Jag var inte ensam om denna eviga väntan i alla fall. Fast som om det skulle hjälpa oss. Tillslut fick vi i alla fall komma in och mitt fostervatten mättes med ultraljud, och det var inte alls mycket vatten kvar, som jag trodde, det var endast några små fickor runt liten med vatten. Lillens vikt uppskattades till mellan 3800 gram och 3900 gram, vilket var skönt eftersom jag trodde att han skulle ligga på över fyra kilo.
Barnmorskan förklarade att hon inte visste exakt hur mycket fostervatten det var kvar, men hon fick en känsla av att det är för lite i alla fall, och kanske tillräckligt för en igångsättning, sa hon till och med. Sedan fick jag ligga med en CTG-kurva nästan en timme. Först låg jag på rygg och hjärtslagen var ganska låga ett tag, men så la jag mig på sidan och hjärtat slog fint och bra, sammandragningar mättes också. Allt såg bra ut, fick vi höra. Jaha, vi kommer få åka hem och gå yttligare en vecka, tänkte jag. Det skulle hur som helst inte ha förvånat mig just då. Sedan skulle en läkare kika på kurvorna från bebis och mig och utifrån det avgöra om det var dax för en igångsättning eller om jag kunde gå ett tag till och vänta in lillen naturligt istället. Barnmorskan undersökte mig och jag var redan öppen tre centimeter och hon tyckte det var konstigt att jag inte känt av något och att mitt vatten inte gått så att jag märkt det. Men det är inte alltid man märker att det sipprar ut, eftersom det är så lite. För det hade tydligen gjort det eftersom jag hade så pass lite kvar.
Vi fick gå ut och sätta oss i väntrummet igen, då läkaren skulle bestämma hur vi skulle gå tillväga härnäst. Så vi satte oss för att vänta, ännu en gång. Men det kunde jag ju göra, jag hade ju väntat i nio månader och yttligare 16 dagar så nån timme till kunde väl kappast skada tyckte jag. Fast egentligen bröt vi väl ihop av varje sekunds väntan. Två timmar fick vi sitta och vänta innan det blev våran tur. När vi sedan fick komma in igen så sa hon att hon tyckte det var dax för igångsättning eftersom min livmodertapp var mogen och jag redan var öppen, vilket kunde underlätta vid en igångsättning. Okej, tänkte jag, nu är det på G i alla fall. Men det skulle bli yttligare en dag av väntan, det fanns inte plats för oss på förlossningen som var knökfull av blivande mammor, mammor och bebisar. Hur skulle jag orka gå ännu en dag, och ännu en natt? Jag trodde jag skulle bryta ihop samtidigt som jag blev nervös för att det verkligen nu skulle hända, på riktigt! Klockan åtta nästa dag, den 15 Juli, skulle vi infinna oss på förlossningen. Vi skulle ta med BB-väskan och allt det andra som vi behövde, för nu jäklar skulle det bli bebis!

Sömnlös natt, nervösa men peppade gick vi in till förlossningen. Och det var ju inte alls så som man föreställt sig att det skulle vara. Vi gick där jag och Daniel, lugnt, fram till expeditionen. Jag hade räknat med att jag skulle ha bråttom in, i alla fall ha lite ont och vara sådär jobbig som man ska vara när man föder barn. Det kändes helmesigt hela grejen. Vi kunde ju lika gärna åka hem igen. Vi pratade till och med om vad vi skulle göra för middag den dagen..
Barnmorskorna tog emot oss. Dom kollade leg och tog min patientbricka och vi fick komma till en rum ganska snabbt. Rum nummer 7. Allt gick så segt, jag förstod att det inte skulle bli något barn detta dygn, inte med detta lugn. Alla var jättetrevliga men det var som om dom inte fattade att jag inte orkade vänta mer nu..hur som, jag undersöktes ännu en gång av en barnmorska och jag var "mycket gynsam och mogen, livmodertappen utplånad" - vad nu det betydde, men det lät ju bra. Sedan denna väntan igen, från åtta till strax före tolv väntade vi bara på att få höra att vi skulle få åka hem. Men jag fick inskrivningsband runt handleden och två barnmorskor kom in och gav mig en snygg sjukhusskjorta. Vi skulle få stanna! Äntligen! Jag fick sedan ligga i en CTG-kurva ännu en gång och bebisens hjärtljud och mina sammandragningar kollades. Allt såg fint ut. Såklart. Jag kände ju ingenting, jag ville ju ha ont!
Sedan fick jag byta om och barnmorskan förklarade att hon skulle gå in och ta hål på hinnorna så mitt vatten skulle gå. Jag fick lägga mig ner och barnmorskan använde sig av ett instrument, typ en tjock virknål och sedan kändes det som jag hade kissat ner mig. Varmt och blött blev det. Mysigt. Jag fick en stor blöja som vattnet skulle rinna i (ja, man har på sig blöja när man ska föda barn..) och ett par sexiga förlossningstrosor. En skalpelektrod skruvades fast i bebisens huvud och en sändare sattes fast på mitt ben. Och så fick jag gå runt tills jag kände något..och det kunde tydligen ta lång tid. Nu var det bara att vänta och se, om kroppen startade egna värkar eller om jag var tvungen att få värkstimulerade dropp. Barnmorskan sa att hon hade läst mitt förlossningsbrev och förstod min nålrädsla men ville att jag skulle förbereda mig på en venkateter. Jag förstod ju såklart att det var nödvändigt, och det var okej, trots att jag fasar för allt som har med nålar att göra.
Sedan gick allt ganska fort, inom en timme hade jag börjat få mina första värkar. Inte så farligt till en början då vi var uppe och vandrade i korridoren. Sen blev det värre och jag lyckades hålla mig på benen ungefär två timmar, klockan var då ungefär tre och sedan ville jag bara lägga mig ner eftersom det tryckte så mycket neråt och gjorde så ont otroligt i ryggen. Daniel gav mig ryggmassage och det hjälpte på några värkar. Jag hade ungefär mellan fem till tio minuter mellan värkarna så jag hann i alla fall med att vila mellan dom. Nu hade jag ju ont, precis som jag ville, men det skulle jag snart få äta upp. Ville hela tiden gå på toaletten och fick hjälp av Daniel eftersom jag var så handikappad med allt jag var kopplad till och jag ville liksom hänga på Daniels axlar när en värk kom. Daniel var så lugn hela tiden och försökte göra allt han kunde för att det skulle bli lättare för mig. Men inte mycket hjälpte tyvärr. Det gjorde bara jävligt ont.
Jag undersöktes ännu en gång och var nu öppen fyra centimeter, så något hade i alla fall hänt av värkarna. Sedan hände inte så mycket roligt fram tills nästa undersökning då jag var öppen sex centimeter, vid sextiden. Nu hade jag jävligt ont! Lyckades i alla fall få i mig mat mellan värkarna och försökte att dricka mycket. Bad om lustgas och tyckte inte alls att det hjälpte till en början, testade 40/60 men fick höja till 50/50 och så låg jag ett tag och andades. Fick ligga på sidan eftersom det gjorde så galet ont i ryggen hela tiden. Daniel fick säga till när jag skulle andas gas och när jag skulle sluta eftersom jag inte såg värkometern.
Det mest underliga tyckte jag var att lustgasen inte alls tog bort någon smärta, vilket jag trodde den skulle göra. Det var mer att jag slutade bry mig att det gjorde så förbannat ont. Inget gör ont när man är full, brukar man ju säga, och ungefär så skulle jag beskriva det. En stund senare, jag var rätt borta eftersom jag inte ens hann andas mellan värkarna på slutet, dom kom med bara en och en halv minut mellan dem och var riktigt starka enligt kurvan. Jag låg bara ner, sög och sög in lustgasen som nu låg på 70/30. Höll på att kräkas flera gånger eftersom det bara blev för mycket gas och jag inte andades någon vanlig luft men det var som om jag inte orkade bry mig, kände mig helt lam i skallen. Fick fram att jag ville att Daniel skulle plinga på någon eftersom jag inte kunde hålla emot längre, kändes som om jag ville skita på mig, och trycka på men jag höll emot eftersom jag var var öppen så lite, trodde jag. Så kom barnmorskan in och kollade om jag hade öppnat mig mer. Här hade det gått himla fort, jag var öppen hela tio centimeter redan och hon plingade på undersköterskan som skulle hjälpa till under utdrivningsskedet. Dom skruvade fast gynbenen på min säng. Nu fick jag inte andas gas längre och jag undrade hur jag skulle klara det utan, fast det nu var en helt annan smärta. Jag fick äntligen hjälpa till och göra något själv, innan hade jag varit så utan kontroll. Visserligen kunde jag inte göra annat än krysta när värkarna nu kom men det var skönt att trycka på när jag faktiskt fick. Jag visste ju också att det inte alls var långt kvar nu..
Det var en konstig och hemskt jobbig känsla när jag fick en krystvärk, kändes bara som om jag höll på att skita ut en fotboll. Tänk dig att du är jävligt bajsnödig men inte kan bajsa, ungefär den känslan fick jag. Smärtan låg liksom inte där jag trodde den skulla kännas, utan snarare i ryggslutet, svanskotan och med ett otroligt starkt tryck bakåt, neråt. Tog i för kung och fosterland med varje värk och jag hann krysta tre gånger på varje värk. Med Daniel på ena sidan, undersköterskan på andra och barnmorskan vid sängslutet hade jag otroligt mycket pepp från alla håll. Det känns nästan som om det var dom som orkade, åt mig. Jag följde bara med värkarna och tog i allt vad jag hade och försökte andas och få i mig saft mellan. Kändes som om jag var helt drogad av smärtan, visste tillslut inte vad klockan var eller hur länge jag hade legat där. Dom tappade mig på urin eftersom det satt ivägen när huvudet skulle förbi urinblåsan. Det gjorde ont!
Daniel sa att han såg huvudet på bebisen och det fick jag en massa extra kraft av. Dom tyckte jag skulle känna på huvudet men jag ville inte, var så koncentrerad på det jag höll på med, men petade tillslut lite på det. Kladdigt, hårigt och det kändes som en blöt persika. Våran bebis huvud, nu blev jag peppad, nu fan skulle han ut. Barnmorskan fick hålla emot huvudet lite så jag inte skulle spricka allt för mycket. Jag orkar inte mer nu, sa jag och fick tillbaka att nu var det inte alls långt kvar och att jag visst orkade. Halva huvudet var ute och två krystvärkar senare var han ute med hjälp av lite dragkraft från barnmorskan. Splash, lät det och det kändes som om hela maginnehållet lämnade kroppen på mig. Då förstod jag varför barnmorskan hade förkläde på sig. Kändes som om jag skvatt ner hela rummet.
Han skrek och var helt blå och kladdig. Jag minns inte vad jag sa, men han var så himla vacker. Jag grät, Daniel grät och jag mindes inte ens att jag hade haft ont längre. Daniel klippte navelsträngen och dom la upp lillen på mitt bröst. Han var så varm och luktade inte alls sådär konstigt som alla säger att nyfödda gör. Speciellt kladdig var han inte heller, bara så otroligt fin och jag kunde inte sluta säga hur vacker han var. Men det var ju inte klart här, moderkakan skulle ut och jag fick krysta ut den också. Inte allt för skönt utan något att krysta på, men ut kom den och det var lätt jämfört med när lillen skulle ut, han var ju så hård och moderkakan så mjuk. Nu fick liten lägga sig på pappa Daniels varma bröst eftersom jag skulle sys. Bad om bedövning, ingen spruta ville jag ha så blev erbjuden bedövningsspray. Den hade dom även använt när han skulle ut för att bedöva lite. Men inte tog den bort smärta, den kylde bara tyckte jag. Så jag kände när nålen gick in och när hon drog i tråden, jag kände allt och det gjorde så himla ont, fick lustgas så jag kunde genomlida det. Låg hela tiden och kollade på Daniel och våran son. Jag var så jävla lycklig. Sy mig så mycket ni vill, tänkte jag. Nu fixar jag allt! Men bara sex stygn behövdes och det var inte så farligt.
Dom plockade ner gynbenen på sängen och reste upp sängryggen. Lillen tog bröstet direkt så dom lämnade oss, den nyblivna familjen själva. Vi satt bara och njöt, han var så otroligt fin och jag vet inte hur många gånger vi sa det. Daniel pussade på mig hela tiden och sa hur duktig jag hade varit men jag känner bara att jag aldrig hade klarat av det utan honom. Även om jag såklart känner mig helgrym som klarade av allt. Och detta, bara med lustgas. Jag är så stolt! Så glad och lycklig! Min familj, min Daniel och min son som var namnlös hela två dagar efter förlossningen. En namnlös Elis. Våran Elis!

Jag fick ta en dusch och blev tillsagd att gå och kissa efter att jag klivit upp. Lättare sagt än gjort. Senare, mitt i natten, fyra timmar efter förlossningen kom dom in och mätte och vägde honom. 3870 perfekta gram och 51 perfekta cm. Tio fingrar och tio tår. Och så fantastiskt! Vi fick stanna på rummet yttligare två timmar och vi hade kunnat åka hem direkt eftersom allt hade gått så bra, men eftersom det var mitt i natten och vi var helt slut så tog vi sedan in på vårdhotellet på sjukhuset, och där vi sov natten. Och vi sov alla tre, fast både jag och Daniel var upp några gånger och bara tittade på honom. Klockan tio, morgonen efter hade vi ett läkarbesök och allt var fint med både lillen och mig. Och på den vägen har det fortsatt. Allt går så bra. Amningen fungerar perfekt och hans bajseri satte igång snabbt efter förlossningen. Han äter, skiter och sover. Gnäller inte mycket men håller oss vakna en hel del. Vi är trötta och det är svårt att hinna med enkla saker som en dusch om dagen och att äta. Men jag älskar detta!
Jag älskar honom! Min Elis. Våran son.




